Luta er tillbaka och låten I mig förtäjla eder om en dramatisk natt.

Vi hade lagt oss tillrätta i våra tält lite lagom bortgömda mellan två stora affärer. Vi tänkte att vi kanske skulle bli sedda om morgonen och att det inte var några problem. Det blev mörkt och vi slumrade till antar jag. Jag vaknar av att låten jag lyssnar på låter konstigt. Inte alls som den brukar göra. Jag plockar ut hörlurarna och hör hur ett larm har utlösts. Matilda bekräftar detta och säger sig ha hört det i någon minut. Efter ett litet tag av spaning från mitt utmärkta tält stängs larmet av. Vi har då en stor förhoppning att det skall komma typ en väktare som kollar av byggnaden på andra sidan eller något så vi inte störs. En halvtimme passerar och jag sätter återigen i musik.

Jag vaknar från min vila av att det lyser starkt in i tältet. “kukajävel” tänker jag och spanar försiktigt ut genom tältduken. Utanför står en bil som lyser rakt mot tälten. Matilda har också vaknat och ligger och kurar lite. Jag drar på mig en tröja ifall jag måste gå ut och förklara mig. Samtidigt hör jag franska röster i bakgrunden från bilen.

“Le Police!” basuneras ut. Jomen tjenare vet jag. Tre plitar kommer gående mot mig och en fjärde kommer rakt från sidan. Jag kan inte se något av dem förutom svarta silhuetter tack vare strålkastarna från bilen. Jag krystade fram ett fjantigt “English, english” samtidigt som jag tafatt stack ut halva kroppen genom tältet med händerna ovanför huvudet. De tre vise männen skakade på huvudet och den fjärde, fagra mö, bad försiktigt och ömsint om mitt pass. De hade upptäckt cyklarna och frågade hur många vi var och lite sådant. De fick körkortet också för säkerhetens skull. På dem stod de och glodde och flinade sina franska flin medan de antecknade mina uppgifter. Jag hade sett en bil tidigare under min nattliga spaning från tältet. Bilen hade stannat och olovligen kastat sopor i en container. Jag berättade om denna märkliga händelse för poliserna och de antecknade och hade sig. Nu har jag alltså fått lämna vtitnessuppgifter till den franska polisen klockan 00.30 iförd kalsonger, tröja och sovsäck.

Matilda hade stuckit ut sitt huvud och sagt “bon soir” till dem varpå alla log glatt. Jag fråga nervöst om det var okej att vi sov här och innan de hann svara så hade jag snabbt förkunnat att vi anlänt sent och att vi inte hade hittat någon annan stans att sova på etc etc. Fagra mön sade att det var helt okej och att det inte var några problem alls. När de tre vise männen hörde ordet problem så sade de “noå noå prolem” på något konstigt språk. Vi önskades godnatt och de drog vidare. (En av de tre vise männen trampade på en röksvamp). Efteråt kändes det bra, inte det med röksvampen alltså, jävligt pirrigt och nervöst men nu hade vi i alla fall polisens godkännande att sova på platsen. Ett trevligt bemötande om man bortser från det omtöcknade uppvaknandet och attiraljerna de bar på.

Att tillägga är att två av killarna gick med batong dragen och en hade en stor flaska med vad jag antar är någon sorts spray. Tjejen var mjukare och trevligare. Inte för att killarna var otrevliga när de väl fattat att det inte var vi som utlöst larmet.

Det tog ett tag att somna efter det. Spännande avslut på dagen.

Tillägg: Det var alltså Gendarmerie nationale och inte police munincipal som kom och besökte oss. Alltså militärt anställd polispersonal. Tuffa cyklister kräver tuffa snytar. Police munincipal.. pyytsan!

Gendarmerie nationale