Det var en gång för inte alls så väldigt länge sedan, man kan nästan säga att det var i veckan som gick, faktiskt ganska så exakt så var det den veckan, så fanns det en pojke. Pojken i fråga cyklade frågandes omkring i Europa med en kamrat och dennes bästa vän. Det visade sig att pojken, kamraten och dennes bästa vän befann sig i Frankrike, ett litet obetydligt land söder om kära norden, som enkom är känt för sina ädla rusdrycker. Det fanns en berusningsdryck pojken tyckte extra mycket om. Det var den sinneshöjande och värmande drycken cognac. Pojken visste att den finaste framställningen av cognac gjordes i självaste staden Cognac då annan c
ognac inte fick heta just cognac för all framställning av cognac måste komma från regionen Cognac för att få kallas cognac.
Nästan som med hjälp av sitt andra sinne kände pojken att han närmade sig ovan nämnda stad och den sinneshöjande och värmande drycken cognac. Han förtäljde sina färdkamrater att detta var en chans de verkligen inte fick gå miste om, för då skulle det bli butter min för resten av luffartiden runt europa. Kamraten och dennes bästa vän förstod genast på pojkens allvarliga och bedjande ton att samtalet skulle leda till Cognac. Basta, punkt och slut.
Efter lite tvekan om färdväg bestämde sig skaran för att färdas i samlad tropp till staden. Kamraten och dennes bästa vän hade tvekat lite på genemsam färd, men pojkens trugande hade till slut gett resultat. Vår kära krafttrio var alltså på väg för att inmundiga den vackraste och mest nobla dryck någonsin framställd i Frankernas vilda land. De tog först sikte på hednastaden Saintes. Därifrån skulle det inte vara långt till rusfaten enligt långa efterforskningar. Väl i den skitiga och inte allt för kärleksfulla staden Saintes tog de till slut sikte mot Cognac, NOGT:s skräck.
Enligt gammal sägnen var man tvungen att följa fl
oden Le Charente om höger hand. Efter mången kilometrar skulle man då komma till ett järnvägsspår, vilken man tog riktning längst. Pojken följde floden, såg spåret och följde dem båda. Getter, solrosodlingar och en och annan ko senare mötte de upp den förtrollade floden igen. Denna gången var den större och mer intensiv. Grönfärgad i det mulna vädret porlade den sig sakta fram i det franska landskapet mot sitt slutmål i staden Cognac. Segersälla trampade sig sällskapet vidare, de hade precis vilat och var vid gott mod och höll god vigör sedan de förtärt matsäcken för dagen.
De trötta och hängiga solrosfälten byttes sakta men säker ut mot stora och prunkande vindruvssodlingar, uppdelade i prydliga grönbruna rader, ett säkert tecken om snar ankomst. Pojkens hjärta hamrade tätt. Det vattnades i hans torra näbb, när han såg den första kilometerangivelsen till den förlovade staden, 13 km visade den. Han började instinktivt vissla på glada melodier, vars text belyser rusets glädje, varvid pojkens kamrat gav honom hårda banord i tron om att det var dennes bästa vän som gnällt. Pojken skämdes för hans illa valda glädjeuttryck men repade dock mod vid den vackra tanken på närheten till himmelens härliga höjd.
Den skimrande och porlande floden uppenbarade sig snart igen. Då visste pojken att lyckan strax var gjord. Det tappra brödra- och/eller systraskapet trampade sig vidare till stadsporten då de upptäckte att det snart var sen kvällning. Det föll sig så att kamratskapet bestämde söka nattlogi i den vackra staden, för att med nya krafter under morgondagen ge besök åt rusdryckshandelsplatsmarknaden.
Vid natthärbärget stod en taverna och skimrande i den varma och fuktiga natten. Pojken gav plasangivelse åt kamraten och dennes bästa vän och brast ut i kvädessång följande:
Skåda nu här kamrat!
Jag bjuda till skålen.
Från faten vi dricka,
och fylla upp svålen.
Din tröttnad i armen,
från de tunga krusen,
är väl värt pengen,
och de härliga rusen!
Hav förtröstan min vän!
Denna fruktiga dryck,
om natten dig söva.
Ock morgon dig väcka med ryck!
Här skådar jag mina inköp. Provsmakning ingick om man köpte en butelj.
Pallar inte dikta och hålla på mer nu. Det regnade om natten och morgonen var inte mycket bättre. Duggregnet höll sig under förmiddagen. Det mesta var blött. Tälten fälldes och vi begav oss till Hennessy. Jag gick in i butiken och köpte mig flaskor två. En stor som jag skall ”spara” till det att jag kommer hem och en lille en som jag får smutta av. Om jag skall vara helt ärlig så smuttades det rätt friskt under tiden jag skrev detta inlägget vilket är dikterat dagen efter stadsbesöket. Den lilla flaska alltså. Fatta vad jag lägger tid på er mina trogna läsare. Säkert flera timmar om dagen går till tankesmedja om nästa inlägg. Sinnessjukt. Tacksamhet är inte en dygd, det är något ni skall visa. Helst i pengar. Kärlek går också bra om du är tös.
