Europa 2011

Nu börjar jag sakna saker där hemma. På riktigt denna gången. Saknaden efter snuset har lagt sig stilla och behagligt. Det är numera med ro jag andaktsfullt snusar en varierad blandning av märken bestående av Röda Lacket lös, General lös, General Portion och Kronan Portion. Jag hade den dåliga smaken att köpa en stock Oden Orginal Portion invid den norska gränsen. Det misstaget kommer jag aldrig göra om igen. En stock nästan oprövat snus, vad tänkte jag på? Jag misstänker att jag just hade sett en fager hägring passera som dimmat, mitt annars så goda omdöme. Det är jämt så det blir. Fröknarna kommer och går, men misstagen består, som det gamla ordspråket lyder. Jag kan i och för sig fortfarande sakna att gå och köpa en snus då och då. Framförallt så saknar jag kall snus. Jag har snuset och jag har ölen, men jag saknar kylan från båda två. En kall öl är fint när det är varmt och jävligt. En ljummen går också bra. En kall snus är sannerligen fint när det är varmt ute. Om man då lägger ihop dessa saker så får man alltså: Temperaturen på ölen+temperaturen på snuset / dagstemperaturen. Låt oss utgå från att ölen är 10 grader och snuser likaså. De två blir alltså 20 grader tillsammans. Ja, det är så det funkar. Tro mig! Om dagstemperaturen för tillfället är 30 grader så blir detta alltså 20/30 = 0.67. Detta får anses som helt okej. Helst skall resultatet bli runt 0.5. Det är alltså inte bara jag som hittar på denna ekvationen allt eftersom jag skriver, utan detta är snart ett känt faktum. Inga som helst konstigheter. Räkna själv!

Annat som jag saknar är grillning, slappa i soffan och annat som hör slappandet till. Typ att inte bli väckt av spindlar som om natten sitter och krafsar på tältduken, det saknar jag. Insektsfritt är nog ordet jag letar efter. Mat som är lagad i ugn är en annan sak man efter ca 80 dagar med gaskök kan sakna. Att ständigt koka saker förstör tjusningen med att just koka saker. Ja I know, jag käkar massa McD-crap, men i alla fall. Det räknas inte. Himmalavad mad är det bästa. Pripps blå är också en sak jag saknar. Att lukta någorlunda gott kan också ha sin tjusning. Framförallt saknar jag kläder som inte luktar gammalt, vått och instängt vindsförråd. Inte för att det inte har sin charm att sätta på sig fuktiga och illaluktande cykelbrallor som inte blivit tvättade på några hundra kilometer eller så men det kan ju vara skönt att ha torra och rena kläder för en gångs skull. Bomullshanddukar, normala bestick, bordsskick och jeansbyxor saknas också. Vilken lyx att få tralla omkring på stadens gator torg i jeansbyxor. Ni kan bara ana min längtan!

En dator med normalstor skärm som är hyffsat snabb (allså inte att skärmen behöver vara snabb utan datorn) och som är anslutet till det dära internet ni vet. Det saknar jag. Ja, faktiskt konstant tillgång till internet saknas. Finns alltid massa saker att göra där ute i cyberspace. Har man tråkigt på internet är man en människa som bara är dålig på att googla eller wikipedia. Men sådant kan man träna bort. Maila mig för mer information om det.

Saker jag däremot inte saknar är att behöva jobba för uppehället. Att inte få cykla varje dag och massa andra tramsigheter.

Annars inget nytt från södern. Cyklar mest och så. Lider av värmen också. Sitter på McD i Bilbao nu och klockan är 22.44. Trött som en gnu, en besynnerligt trött gnu då alltså. Det är fett många ungar här som skriker och äcklar sig. Fattar inte hur de pallar vara uppe såhär sent. Fast iofs, får de massa socker i sig om kvällen blir de väl galna. Blir nog att sova i någon buske någonstans intill detta stora köpcenter. Det dryga är att det är sjukt mycket backar härborta. Vi har sovit sluttande nu tre dagar i rad. Jag har min rack-pack jag brukar lägga under knävecken så jag inte halkar ner om natten. Inte världens mest bekväma sovställning men hellre det än att halka ner hela tiden. Dessutom småregnar det nu.

Här i Konu…Baskien dricker man San Miguel. Det finns inte ens en tiondel av den importerade ölen som Frankerna hade i sitt sortiment. Det är skönt. Lokal öl är den bästa ölen. Baskisk starksprit har jag ingen aning om om det existerar. Det är en sak som skall undersökas noga. Måste bara hitta en lokal baskian, baskier, baskit, baskeet, baskin eller vad de ny kallar sig själva. Får bli att fråga en E.T.A-medlem så jag slipper undra.

Jag har noterat att alla tuffa män här i Spa…Baskien bär mustasch. Jag kommer snart också bära en måstasch. Det kommer bli epic tufft. Snacka om samband, gemenskapen kommer lysa över allt annat. Språkbarriärer kommer rivas, glada tillrop kommer hagla och avundsjuka moppeungar kommer bli ledsna över deras inkompetens att odla måstajs. Jag funderar på att spara så jag har ner till hakan. Men aristokratmustasch är också rätt fett.

Det har blivit många uppförsberg den senaste tiden. Idag drog vi oss igenom en två kilometer lång backe i 8% lutning. Det var lite soft. Ganska lång tid att cykla uppför och en kort och behaglig resa nedför. Maxade bara 58 idag. Serpentinerna hindrar en för att åka speciellt snabbt. Det är kraftiga 180 graderssvängar man måste se upp med. Bromsarna går heta och jag letar febrilt efter koolstopbromsklossar. Tur att Bilbao, eller som de från Baskien skriver, Bilbo är stort och att vi redan sett cykelaffärer som har öppet. Resten av lander har ju tydligen semester hela augusti.

Dementi.

Jag tar tillbaka samtliga uttalanden jag någonsin gjort om att vi befinner oss i Konungariket Spanien. Jag dementerar också bestämt att jag någonsin uttryckt mig så illa som att vi ens skulle ha befunnit oss i just Konungariket Spanien. Konungariket Spanien ligger långt bort från den nuvarande platsen. Det vet ju alla! Men vi, Vi befinner oss i Baskien. Baskien, detta snart fria land. Det är inga konstigheter med det. Fatta.

E.T.A verkar utgå från en population som är nationalistisk nog i sin autonomitet för att bestämt rätta oss om vi skulle säga att vi befann oss i Konungariket Spanien. Vilket vi ju givetvis inte gör för alla vet ju att nu är vi i Baskien. GORA E.T.A! Som propagandan på herrarnas så tydligt förmedlar. Stöd till det förtryckta folkets kamp för ett självständigt Baskien uttrycker sig ungefär såhär: Köp av baskiska produkter, fotografering av propaganda och en underlig undran om när Baskien egentligen slutar och det dära mytomspunna Konungariket Spanien verkligen tar vid. Får jag se ett GORA E.T.A! till på en toalett någonstans kommer jag göra slag i saken och gå med i den Baskiska frihetsrörelsen. Det är trots allt välriktad propaganda på herrarnas toalett vi talar om. Det är inget man kan ta lätt på. Om nu inte Konungariket Spanien bemödar sig med motpropaganda får de skylla sig själv. Jag är bara en lättpåverkad och vilsen cyklist i Baskien som baskar mig i den baskiska solen.

Hejsan kära läsare,

Nu är vi i Spanien. Det är varmt och vi har siesta på det första McD vi kunde finna. Bara någon mil förbi den diffusa landsgränsen mellan France/Espania. Kulturella skillnader är än så länge: Inget eluttag inne i restaurangen och ingen AC heller. Tur att de har internet i alla fall. Inget eluttag. Detta är ganska dåligt. Hoppas det bara är en engångsföreteelse och att de andra MacEspania har det bättre ställt med den saken. Annars kommer de inte tjäna grova stålar på oss. Vi är svenskar så vi tar seden dit vi kommer och siestas kommer varje dag mellan 14-17. Inga konstigheter.

Än så länge en bonita senorita. Fast hon var som tio stycken. Det var bra. Än är Spanien ett bra land. Hoppas det håller i sig. Cyklade runt i 35 graders värme idag enligt en coca-cola reklamskylt som även visade tid. Kanske var det bluff och båg för att sälja läskedryck, men det var det nog inte trots allt för det var rejält varmt. I Bilbao skall det bli 38 grader idag. Vi är inte så himlans långt från Bilbao så det är nog inte konstigt om det blir så.

Läste på wikipedia precis att ETA, sedan i januari har vapenvila med Kungariket Spanien. Detta är bra. Vill inte hamna mitt i sprängattentat och skott. Vid kidnappning tillämpas kontrakidnappningsprincipen. Inget konstigt med det. Tänk bara på hur mycket pengar man kan krama ur ETA för att de skall släppa en kontrakidnappad medlem fastbunden på pakethållaren. Kommer kunna cykla jorden runt efter det. Fast jag hoppas på att något sådant spel inte kommer äga rum, för jag kommer bli arg också.

Lackar fortfarande på att de inte har någon el här. Dessutom var det så varmt att vi var tvugna att flytta ut till skuggan där det fläktar lite lätt. Instängd och varm McD är ingen höjdare, förutom när de har eluttag.

Tillägg om France:

Här stötte vi i större utsträckning än övriga tidigare passerade länder på ståtoaletter, eller så att man skall huka sig eller hur det nu funkar. I Europa borde det inte få finnas sådana. Har man cyklat så pallar man inte huka sig. Låren är helt fuckade. Tacka vet jag Gustavsberg och IFÖ. De har cykeltänket i sig. Franskmännen tycker också om att inte ha någon toasits på sina vanliga toaletter. McD har som tur var det, men många andra ställen har det inte. WTF liksom. Dååligt France, Dåligt! Vad jag förstått är att France är det rikare av de två länderna. Ändå har jag förhoppning på att Espanianiterna är aningen mer civiliserade.

En synnerligen bra sak jag nyss upptäckte med McD Espania. Förutom det faktum att McDrive här heter McAuto, är det att de säljer fatöl. 2.25 kr för en 50 cl öl på McD. Inte fel det inte. Dock är internet så slött så jag nästan gråter blod.

Tillägg två:

Vi fann ett eluttag. Internet går fortfarande jävligt slött men vi har ström.

Strax utanför Ascain.

Världsordningen är återställd. Allt är som det skall. Alla världens färger lyser så intensivt, alla vackra töser är så otroligt vackra och alla fula är så otroligt fula. Röda Lacket.

Det har varit varmt, just så väldigt varmt. Ganska trevligt om jag själv får uttrycka det så. Kamraterna tycker inte detsamma utan sällar sig till den skaran som hellre cyklar i regn om de själva fick välja. Jag tycker mest de är tokiga. Men så är det. Livet är ingen disneyfilm, och snart är Spanien här. Eller vi är där rättare sagt. Iofs har det varit jävligt varmt. Så varmt att man inte pallar med. Någon måtta får det vara. Jag ställer mig inte bakom deras önskan om moln, bara mindre sol och värme.

Efter att vi sammanstrålat, lite ensammencykling blev det allt efter lite diskussion, tog vi sikte mot Ascain och snuset. För kamraternas del tog vi sikte mot choklad och tält. Det var väldigt varmt idag som jag tidigare nämnt. Detta tillsammans med det enkla faktum att vi just passerat in i pyrenéernas domän med extremt mycket mer backar än i stort sett övriga Frankrike gjorde dagen till en lätt jobbig dag. Fast när vi närmade oss Ascain och postkontoret var orkeslösheten som bortblåst. Det tog inte lång tid att hitta posten, då det bara var att följa huvudgatan rakt fram. Väl inne på kontoret sade jag med min mest auktoritära stämma: Poste Restante! och överlämnade mitt körkort i stilla bön om paket. Fram kom ett stort vackert paket och jag fick kvittera ut det. Kamraten hämtade sitt och sedan satte vi oss för öppnande av försändelsen.

Min systers som befinner sig på BB har en sambo, densamma som orsakat detta med BB. Han tycker om att ibland bruka snus. Så till den stora grad att han inte mäktade med att ha fyra stockar snus i sitt kylskåp, orörda med sin jungfrudom intakt. Han bröt ena stocken Röda Lacket. Världens vackraste snus för den delen. För att kompensera detta lade han sedan ner en dosa Ettan lös i paketet som för övrigt innehöll godis, personlig korrespondens och pyssliga gåvor från mina kära syskonbarn. Tanken var god, alltså detta med att kompensera med en dosa Ettan lös, resultatet blev dock ganska efterblivet. Den lösa dosan Ettan lös hade ett lock som lösgjort sig i postens hantering (den franska postens kanske?). Detta resulterade i att det låg 45 gram löst och torkat snus på samtliga ting i paketet. Det luktade i alla fall väldigt gott, men en dosa mindre blev det. Tur att mina syskonbarn var så himla smarta att de lagt brevet och teckningen i någorlunda snustäta plastmappar. Jag kommer ägna lång tid till planering av vedergällning. Det står klart.

Camping just nu, det är fortfarande varmt. Skuggan är dock skönare än solen. Som vanligt. Mest för att man kan se computerskärmen vilket kan vara omöjligt när det är sol ute och när man befinner sig i denna. Imorgon blir det Spanien. Fransyskorna byts ut mot senoritas och jag väntar med spänning på hur förhållandet kvinnor:bonita senoritas är.

Jag har inte stretchat sedan jag lämnade Sverige. Det börjar nog bli dags för ett pass med stretching skulle man kunna tänka sig. Låren är lite stela.

Annars är det som alltid. Cykla, äta och sova om och om och om igen. Vi tvättade och torkade våra kläder idag. Alltså i maskiner, inte under vaskar eller i duschen genom att bara skölja av dem. Vi använde också tvättmedel. Snacka om att göra en bra entré i Spanien. Senioritasen kommer bli tossiga, tossiga!. Synd att jag alltid luktar lik, men låt gå. De luktar nog inte rosenknopp själva.

Jag har nog inte varit så glad som detta på väldigt, väldigt länge!

Jag öppnade paketet så fort att kameran inte kunde följa med!

Tårögd blir jag vid tillbakablick. Troligen den lyckligaste stunden i mitt liv.

Det var en gång för inte alls så väldigt länge sedan, man kan nästan säga att det var i veckan som gick, faktiskt ganska så exakt så var det den veckan, så fanns det en pojke. Pojken i fråga cyklade frågandes omkring i Europa med en kamrat och dennes bästa vän. Det visade sig att pojken, kamraten och dennes bästa vän befann sig i Frankrike, ett litet obetydligt land söder om kära norden, som enkom är känt för sina ädla rusdrycker. Det fanns en berusningsdryck pojken tyckte extra mycket om. Det var den sinneshöjande och värmande drycken cognac. Pojken visste att den finaste framställningen av cognac gjordes i självaste staden Cognac då annan c

ognac inte fick heta just cognac för all framställning av cognac måste komma från regionen Cognac för att få kallas cognac.

Nästan som med hjälp av sitt andra sinne kände pojken att han närmade sig ovan nämnda stad och den sinneshöjande och värmande drycken cognac. Han förtäljde sina färdkamrater att detta var en chans de verkligen inte fick gå miste om, för då skulle det bli butter min för resten av luffartiden runt europa. Kamraten och dennes bästa vän förstod genast på pojkens allvarliga och bedjande ton att samtalet skulle leda till Cognac. Basta, punkt och slut.

Efter lite tvekan om färdväg bestämde sig skaran för att färdas i samlad tropp till staden. Kamraten och dennes bästa vän hade tvekat lite på genemsam färd, men pojkens trugande hade till slut gett resultat. Vår kära krafttrio var alltså på väg för att inmundiga den vackraste och mest nobla dryck någonsin framställd i Frankernas vilda land. De tog först sikte på hednastaden Saintes. Därifrån skulle det inte vara långt till rusfaten enligt långa efterforskningar. Väl i den skitiga och inte allt för kärleksfulla staden Saintes tog de till slut sikte mot Cognac, NOGT:s skräck.

Enligt gammal sägnen var man tvungen att följa fl

oden Le Charente om höger hand. Efter mången kilometrar skulle man då komma till ett järnvägsspår, vilken man tog riktning längst. Pojken följde floden, såg spåret och följde dem båda. Getter, solrosodlingar och en och annan ko senare mötte de upp den förtrollade floden igen. Denna gången var den större och mer intensiv. Grönfärgad i det mulna vädret porlade den sig sakta fram i det franska landskapet mot sitt slutmål i staden Cognac. Segersälla trampade sig sällskapet vidare, de hade precis vilat och var vid gott mod och höll god vigör sedan de förtärt matsäcken för dagen.

De trötta och hängiga solrosfälten byttes sakta men säker ut mot stora och prunkande vindruvssodlingar, uppdelade i prydliga grönbruna rader, ett säkert tecken om snar ankomst. Pojkens hjärta hamrade tätt. Det vattnades i hans torra näbb, när han såg den första kilometerangivelsen till den förlovade staden, 13 km visade den. Han började instinktivt vissla på glada melodier, vars text belyser rusets glädje, varvid pojkens kamrat gav honom hårda banord i tron om att det var dennes bästa vän som gnällt. Pojken skämdes för hans illa valda glädjeuttryck men repade dock mod vid den vackra tanken på närheten till himmelens härliga höjd.

Den skimrande och porlande floden uppenbarade sig snart igen. Då visste pojken att lyckan strax var gjord. Det tappra brödra- och/eller systraskapet trampade sig vidare till stadsporten då de upptäckte att det snart var sen kvällning. Det föll sig så att kamratskapet bestämde söka nattlogi i den vackra staden, för att med nya krafter under morgondagen ge besök åt rusdryckshandelsplatsmarknaden.

Vid natthärbärget stod en taverna och skimrande i den varma och fuktiga natten. Pojken gav plasangivelse åt kamraten och dennes bästa vän och brast ut i kvädessång följande:

Skåda nu här kamrat!

Jag bjuda till skålen.

Från faten vi dricka,

och fylla upp svålen.

Din tröttnad i armen,

från de tunga krusen,

är väl värt pengen,

och de härliga rusen!

Hav förtröstan min vän!

Denna fruktiga dryck,

om natten dig söva.

Ock morgon dig väcka med ryck!

Här skådar jag mina inköp. Provsmakning ingick om man köpte en butelj.

Pallar inte dikta och hålla på mer nu. Det regnade om natten och morgonen var inte mycket bättre. Duggregnet höll sig under förmiddagen. Det mesta var blött. Tälten fälldes och vi begav oss till Hennessy. Jag gick in i butiken och köpte mig flaskor två. En stor som jag skall ”spara” till det att jag kommer hem och en lille en som jag får smutta av. Om jag skall vara helt ärlig så smuttades det rätt friskt under tiden jag skrev detta inlägget vilket är dikterat dagen efter stadsbesöket. Den lilla flaska alltså. Fatta vad jag lägger tid på er mina trogna läsare. Säkert flera timmar om dagen går till tankesmedja om nästa inlägg. Sinnessjukt. Tacksamhet är inte en dygd, det är något ni skall visa. Helst i pengar. Kärlek går också bra om du är tös.

Kan den läsaren som använde Windows 95 för att komma in på min blogg köpa ny dator, alternativt använda linux så vore alla helt glada.

Camping igår. Dålig camping. Vi drog först till Camping Munincipal i Rochefort. Icke sade nicke. Där var fullt. Det var billigt och där var fullt. Jag svor och förbannade dem hårt. En sådan sak hade aldrig hänt i Nantes, eller hur Heidi, du hade väl fixat in oss? Vi tog till en annan camping närmare havet istället. På vägen åkte vi förbi Decathlon eller vad det nu heter… Det är tvång på att besöka den affären. Denna gången hittade jag ett enmannatält. Ett som jag funderade på att köpa i Caen men som var slut. Det kostade 99.95 eåyroå. Lätt värt det. Quechua kasserades imorse efter en natt i nya tältet. Det väger ca 1.4 kg och är 40 cm långt så det får plats i min rack-pack. Känns riktigt fint. Det regnade under natten och tältet stod emot ypperligt. En sak som är lide kass är att det inte finns så mycket livsutrymme i tältet. Absiden är försvinnande liten så väskorna med alla mina tusen värdesaker får trängas halvt utan skydd. Skall bli spännande ikväll när jag sätter upp det igen på blöt mark. En nackdel till. Det är satans många reflexer på tältafanet och det är till stor del rött. Ni får se bilder någon gång när de dyker upp på flickr. Vi köpte även stöd till gasen och fyra nya sporkar. Mina bestick från kronan är smutsiga så jag har gömt undan dem så väl att jag inte kan finna dem igen. Bra, för då slipper man diska dem! Nya korta cykelbyxor köpte jag också. 9 eåouyrö kostade det. Skall faktiskt ta mig i kragen och slänga de gamla.

Det blev inget sorgligt avsked och skiljegång igår. Matilda följer med till Cognac så jag inte irrar omkring. Vilse kan agera ledarhund när jag tagit en stånka förmycket. Idag håller vi paus från McD. Istället är vi på Quick. Det är en hamburgerrestaurang mycket lik McD. Här är inte allt förmycket folk och det är högt i tak. De har internet och Matilda fick ett förstoringsglas i sin Magic Box.

Nu vidare till Cognac. Gutår och skålar i förväg mina vänner och kamrater!

Tillägg: Hur många flickor kan man egentligen sakna när man är ute och cyklar?